Föregående helg var jag återigen på äventyr. Ännu en gång var destinationen Joshua Tree National Park men nu utan resten av flockmedlenmarna och istället med en grupp andra studenter från skolan. Den här gången skulle det bergsklättras och det gjordes det också. Men den allra första prövningen inträdde efter ett mål mat vid lägerelden och ett möte med en liten mus (kangaroo rat) när vi gav oss ut i den nattsvarta öknen för att leta rätt på den grotta som vi skulle tillbringa kommande timme i. Likt Gollum hoppade, klättrade, kröp och krälade vi oss fram mellan fuktiga stenar från rum till rum i stenpalatset. Blodet skvätte när vi alla skrapade oss till höger och vänster och det svors när någon fastnade i något omänskligt litet utrymme som vi skulle ta oss igenom. Vid ett tillfälle hittade vi ungdomens källa men ingen vågade dricka för det låg en död spindel där i. Det kan inte vara ett bra tecken. 

Tillslut uppenbarade sig den väldiga stjärnhimlen ovan oss och vi hade tagit oss ut levande, om än lite mörbultade. Själv har jag ett blåmärke stort som en handflata som pryder mitt ena ben efter ett 3 meter långt fall ner på sten. Jag är lite mallig med det men det är okej.