Saknaden och bilder

2016

Desto längre tid jag spenderar här desto mer inser jag hur förälskad jag är i den geografiska plats som vi kallar Sverige. Missförstå mig rätt, jag har det riktigt jävla bra här; fina platser, spännande upplevelser och ah, det var nog det - skittrevligt! Men mitt sinne skriker efter årstider. Fattar ni hur personlighetsklyvande det är att längta efter krispig sval och solig vår med knoppar i vackra färger när ens omvärld badar i solsken och varma grader och blommorna håller på att dö i torkan? Det är riktigt knepigt ska jag säga er.
För ungefär ett år sedan tog jag den här bilden. Det nybakat bröd direkt från ugnen och en kopp Himlagott te från Kobbs. Just idag när palmerna vid poolen bara rör sig någon centimeter i den svaga vinden så saknar jag den där söndagen i början av februari. När det var kallt och grått ute men varmt och mysigt inne vid köksbordet.
Den här på Kringlan togs någon gång i mars 2014. Efter mörk grå sen-vinter vill jag ha den där krispiga våren. Med fina färger mot brun lera. Jag är inte den som brukar tala väl om våren. Faktum är att jag till och med har påstått att mars är den enda månaden jag kan säga att jag ogillar. Men nu såhär på andra sidan Atlanten så måste jag erkänna att Sverige-mars fattas mig. När leran ersatts med gräs så är världen fin och klar för mig. De här bilderna är också från 2014 när jag, Kringlan och Pippi hade påsklov i Skåne. Fina tider.
Summa summarum är väl helt enkelt att jag har en hel del hemlängtan, även om jag har det bra här. Alltså riktigt bra. Det finns (nästan) inte ett uns av ånger i mig över att jag har åkt hela vägen till löftenas land och lämnat en hel del bra kvar där hemma, men det ska bli skönt att komma hem i maj.


Två veckor och jobbig situation

2015

Hej Bloggen. Idag har jag lite ont i magen. Lite sådär oro-ont. Anledningen till denna vånda är vad som ska komma att ske om precis två veckor. Då lyfter jag och tre vänner från marken upp i skyn för att korsa Atlanten och pröva lyckan i det Nya Landet. Dock ska vi inte gräva efter guld, vad jag vet.
I fem månader ska vi befinna oss i och runt San Diego på USA's västkust och lära oss sånt som vi egentligen inte tar så seriöst på. Vi ska alltså plugga, men det är egentligen inte därför vi vill åka dit. Vi vill åka dit för att det är något vi bör göra, något som förväntas av oss. Vi förväntas också ha väldigt väldigt roligt. Dessa förväntningar har vi också själva och hoppas på det bästa.
Jag ser verkligen fram emot att se andra delar av världen ett tag, även om det kanske inte lät så i inledningen av denna text. Det blir säkert hur fett som helst. Men faktumet att det är oerhört dålig tajmat med ett förhållande gnager utav helvete. Men vi ska klara det för vi är bättre än alla andra, said every couple ever. Saken är den att jag faktiskt tror på det där också, att vi kommer att klara det. Detta gör dock inte situationen lättare, nästan tvärt om för jag skulle bli så jävla ledsen om det här förstörde allt. Men nu är det som det är och vi har kirrat bra kommunikations-appar och lovat varandra allt möjligt samt planerat vad vi ska hitta på när jag kommer hem igen. Det får gå det här.


This one is for you, B-boy

2015

Nedan följer en ordspya som inte hade kastats upp om det inte vore för ett relativt kort men oerhört trevligt möte igår (idag ca 02.20).
 
Om någon skulle skära i mig nu så skulle tusen färger rinna ut, hoppas jag. Den någon skulle behöva en jävligt skarp kniv och vara sjukt stark. Ett svärd vore nog inte helt olämpligt. Jag hoppas att det skulle forsa snarare än rinna. Forsa, skvätta och stänka. Jag hoppas det för annars vet jag inte. Jag hoppas att det finns något där inne som är något annat än helt okej.
Ögonblicket när en har ett ord på tungan och vet precis vad det är men samtidigt har en ingen som helst jävla aning. Det ögonblicket har varat alldeles för länge för min del och jag vill helst av allt bara bli av med det. Jag hoppas nästan på att någon skulle skära i mig nu. Men bara nästan, jag trivs rätt bra med att vara hel.
   Dessa dramatiska meningar om hopp och svärd är vad som kommer av att sitta med ett tomt vitt ark framför sig och alla akvarellpennor kvar i muggen bredvid. Av att tänka, "Vem i helvete tror jag att jag är?" och hånskratta en aning åt att jag ens har pennorna i min ägo.
Men så slår det mig plötsligt med full kraft, "Jag vet ju för i helvete precis vem jag är och jag är ju fan grym". Så är genast allt i sin ordning igen och jag kan gå till sängs med ett leende på läpparna och vetskapen om att det är en ny vecka imorgon och jag ska ta mig fram med långa kliv, fladdrande jacka och asballa solbrillor och bara vara jag.
 


Tidigare inlägg