Spöregn och svarta ting

2015

I morse vräkte regnet ner som om det försökte spöa skiten ur jorden. Kanske är det därför det heter spöregn?
Om fönsterrutorna hade krossats och vattnet vällt in så hade jag inte blivit förvånad. Bara suttit där med världens stoneface som om det vore helt normalt. Stencool. Möjligen hade det ryckt en aning i ena mungipan av tillfredsställelse. Jag tycker om när saker går sönder så att det hörs. Det ska knaka, klirra och gärna dundra. Lite som ljudet av åska. En jävla smäll och sedan ljudet av hur allt som brast rasar ner mot hård mark och splittras i tusen bitar. Samma tillfredsställelse som när en biter i ett knäckebröd, trampar på riktigt torra löv och smäller bubblorna i bubbelplast fyller mitt inre när åskan härjar i skyarna.Om jag fick välja ett väder att vara så skulle jag välja åska.
Hur fett? Om någon då skulle (våga) fråga "Vem är du?" så skulle jag få svara "Jag är Åskan". Likt Det Sjunde Inseglet starring yours truly.
Det där våldsamma vattnet förhindrade mina planer på att bära tunn fladdrande jacka och solbrillor, men tapper som jag är tog jag mig åtminstone in till stan för att uträtta ärenden. Jag köpte svarta ting för att matcha min själ. Plus ett skärp som inte var svart för att vara lite lurig.
Nu behöver ni inte veta mer om den här dagen.
 


This one is for you, B-boy

2015

Nedan följer en ordspya som inte hade kastats upp om det inte vore för ett relativt kort men oerhört trevligt möte igår (idag ca 02.20).
 
Om någon skulle skära i mig nu så skulle tusen färger rinna ut, hoppas jag. Den någon skulle behöva en jävligt skarp kniv och vara sjukt stark. Ett svärd vore nog inte helt olämpligt. Jag hoppas att det skulle forsa snarare än rinna. Forsa, skvätta och stänka. Jag hoppas det för annars vet jag inte. Jag hoppas att det finns något där inne som är något annat än helt okej.
Ögonblicket när en har ett ord på tungan och vet precis vad det är men samtidigt har en ingen som helst jävla aning. Det ögonblicket har varat alldeles för länge för min del och jag vill helst av allt bara bli av med det. Jag hoppas nästan på att någon skulle skära i mig nu. Men bara nästan, jag trivs rätt bra med att vara hel.
   Dessa dramatiska meningar om hopp och svärd är vad som kommer av att sitta med ett tomt vitt ark framför sig och alla akvarellpennor kvar i muggen bredvid. Av att tänka, "Vem i helvete tror jag att jag är?" och hånskratta en aning åt att jag ens har pennorna i min ägo.
Men så slår det mig plötsligt med full kraft, "Jag vet ju för i helvete precis vem jag är och jag är ju fan grym". Så är genast allt i sin ordning igen och jag kan gå till sängs med ett leende på läpparna och vetskapen om att det är en ny vecka imorgon och jag ska ta mig fram med långa kliv, fladdrande jacka och asballa solbrillor och bara vara jag.
 


Min Bulle

2015

Det är för mig nästintill ofattbart hur mycket en kan tycka om en mjuk, gul katt som helt oberörd rullar runt i solen på middagsbordet.