Öknen och Solnedgången

2016

Klipska som vi är så har hela flocken valt kurser som är schemalagda andra dagar än fredagar vilket innebär att det är fritt fram för oss att ta oss för vad helst vi behagar vid veckoslutet. Vårt senaste påhitt var att hyra en bil och dra iväg en liten bit norrut till Joshua Tree National Park. Lustiga träd i öknen låter ju urkul.
På förmiddagen var bilen lastad med tjejer, extrakläder och snacks och vi dundrade iväg på motorvägen. Vyerna dominerades av höga berg, klädda med småbuskar och palmer. Här och var skymtade ett med snöklädd topp och jag drömde mig bort till härlig iskall kyla. Efter ett tag blev bergstopparna högre och tätare, samt betydligt gråare. Hela världen var liksom beige-grå och inte särskilt fin om jag ska vara helt ärlig och det bör en ju vara.
Vår plan var att ta oss via San Bernadino och då hinna med ett stopp för att uppleva naturen där också. Min föreställning var granskog och de där snöklädda bergen. Antingen kom vi helt fel eller så var mina förväntningar helt snedvridna, för allt vi såg var fler gråa berg. Vi körde vidare och insåg att vi började närma oss målet när de omtalade Joshuaträden började dyka upp mellan husvagnskolonierna i de mindre samhällena. Märkligt ställe att bo på, konstaterade vi när vi körde på breda vägar mellan låga utspridda hus som alla hade samma beige färg som landskapet. Försökte de kamouflera sig? Lurigt, tänkte vi.
Himlen var täckt av moln när vi slutligen kom fram till parkens entré där det var dags att betala. Något sorgsna över tanken på att kanske missa den enligt sägnen spektakulära stjärnhimlen på grund av rådande väderförhållanden rullade vi vidare på den krokiga vägen. Då och då stannade vi på platser som vi ansåg fina och skuttade ut ur bilen för att ta bilder och hoppa omkring på stenar. När solen började sjunka bakom bergstopparna badade världen i ett rosa ljus och förundrade gick vi omkring mellan stenar, träd och små fina kaktusar. Vi han precis se himlen brinna i någon minut för att sedan slockna helt vid Coachella Valley innan vi började röra oss ut från parken.
Lagom till att stjärnorna tändes ovanför oss skingrades molnen och vi fick uppleva den där gnistrande stjärnhimlen som vi trånat efter. Dock inte helt smärtfritt..
I nattsvart mörker ute i öknen helt utan mobiltäckning smyger sig gärna en nervös oro på som ett lurande rovdjur i gräset. Vår bil var helt nedsläckt men i skenet av en förbipasserandes strålkastare syntes hur några figurer längre fram på vägen närmade sig. Egentligen hann merparten av flocken uppfatta att detta bara var några fellow parkbesökare som kom gående men för stackars Julia d.m kastade sig det där lurande rovdjuret över henne när J-Town ropade att det var varulvar och grep tag i den mindres arm. Ett gällt skrik skar genom öknen och hon kastade sig ned i bilen som för att gömma sig. Samtidigt försökte Nathali desperat låsa, den redan låsta, bilen för att skydda oss. Det måste ha varit underhållande för de förbipasserande. På grund av denna skräckens upplevelse var vi alla på helspänn och varje gång någon vågade sig ut ur bilen för att beskåda den där stjärnhimlen så kändes det som ett väldigt kritiskt läge. Efter ytterligare ett horribelt ögonblick (återigen orsakat av J-Town) och några minuters stjärnskådande begav vi oss hemåt igen.
Nöjda och trötta efter den fina och spännande dagen somnade vi gott i våra halvbekväma sängar.
 


Naturmaterial

2014

Det är något riktigt tjusigt med grovt trä och mossbelagd sten.


Hösten och skogen

2014

Har jag nämnt att jag gillar att vandra omkring i skogen i timmar?


Tidigare inlägg