Slottet och Skogen

2016

Nu kan ni äntligen torka era tårar, ty jag har återvänt. Efter cirka 511:e gången av uppehåll i bloggandet, jag är med andra ord - inte någon att räkna med.
 
Häromdagen var jag och Jålle på äventyr vid Tjolöholm och det hela dokumenterades i stillbilder. Trevligt tyckte vi och ännu trevligare är jag nu när jag delar med mig av det hela.
Vi tog bilen och körde dit efter lunch. Fika var med och jag spillde nästan kaffe i sätet, skicklig som jag är så siktade jag på golvet och det blev bara en halv katastrof. Efter att ha smaskat i oss våra kanelbullar och druckit upp det som var kvar av kaffet traskade vi upp mot slottsbyggnaden. Pampigt som satan tyckte vi, men Joel hade velat ha en allé.
 
En gubbe som hade parkerat sin bil på ett synnerligen tyket ställe utifrån ett fotografperspektiv försökte lura med oss in i slottet. Men det kostade pengar och sådana har vi inte mycket utav, så vi gick runt på baksidan istället och nöjde oss med att titta på det hela utifrån.
Efter att ha beundrat alla fönster, dörrar balkonger och stendjur så som björnar, sälar och bulldogs var vi nöjda med slottet och gick vidare ner mot vattnet. Där hittade vi en liten bergsstig som snabbt ledde oss in i skogen och dit vill en ju såklart ta sig, så det gjorde vi.
Snart klev vi ut i det gråbleka ljuset igen och kom ner till en liten hamn. Då började der regna och vi flydde in i skogen igen, fast på en ny stig. Vi kände oss allt lite äventyrliga.
Efter en tids vandrande snubblade vi ner för en liten slänt och var tillbaka vid grusvägen upp mot slottet. Nu ville vi vara lite religösa och gick bort mot kyrkan som vi sett tidigare från vägen, den såg väldans fin ut på håll i alla fall.
Här blev vi ju inte direkt besvikna som ni kan ana. Men vi var väldigt trötta i fötterna så vi satte oss en stund på en bänk och såg på utsikten medan vi åt lite medhavd choklad.
När vi satt där i godan ro dök det plötsligt upp en katt som bestämt sa åt oss att klappa den. Det var ju som ni förstår bara att lyda, så vi satte igång och klappade. 
När katten var nöjd så gick den och vi lika så. Glada i hågen efter dagens äventyr for vi hemåt men blev tvugna att göra en snabb U-sväng så att väggruset skvätte för att köpa färska grönsaker från en gårdsbutik. När vi kom hem gjorde vi piroger fyllda med det vi precis köpt och detta blev naturligtvis hur gott som helst. Men mer om det en annan gång.


Mars och Spring Break

2016

När mars nalkades började vi bli pirriga över det beryktade Spring Break(et?) och brainstormade för att ha en tydlig plan framför oss. Det blev nog mest stormande av det hela men vi kom till slut fram till att vi ville se naturens underverk och drömde om att hajka i Zion och Grand Canyon.
För att stilla vårt hajkbegär en aning hyrde vi en bil (en stor van haha) en dag och for till närliggande bergslandskap för att vandra. Three Sisters hette det och skulle vara ganska svår terräng. "Äh, hur svårt kan det vara?" tänkte vi kaxigt. "Jävligt svårt" svarade naturen. Men fint vare!
Vardagarna fylldes med rätt mycket plugg för somliga av oss och det varvades med poolhäng och våffeldagsfirande. Månaden var väldigt fattig för min del som kanske kan ha råkat göra vissa felkalkyleringar i min ekonomi. Tur att en har en räddare i nöden i form av mamma. Min telefon beslutade sig även att försätta sig i koma och jag blev tvungen att köpa en ny, det var liksom inte helt med i beräkningen.
 
Så kom vårt efterlängtade lov och vi brummade iväg genom ökenlandskap mot nationalparkerna. Las Vegas, som vi bara körde förbi, var häftigt, Zion var makalöst vackert i sin vita skrud och dimslöja och Grand Canyon var, ah - Grand Canyon. På grund av en något besvärlig väderlek blev det varken campande (om inte sova i en bil på en campingplats räknas) eller hajkande, men efter det hela så är vi nöjda ändå.
Vid lovets slut hade april börjat och därmed tar även detta inlägg slut.


Februari och det vi gjorde då

2016

Årets andra månad på fel sida av Atlanten började som januari slutade, med visst missnöje. Jag ska väl inte överdriva och få det att låta som att vi led - det var många fina dagar också, men flera av oss kände oss fortfarande inte helt säkra på de kurser vi valt. Skulle vi klara av dem, var schemat verkligen bra, fanns det något bättre? Efter några dagar fanns det dock ingen återvändo och vi fick nöja oss med det vi hade, vilket egentligen inte var så svårt. Skolan i sig tyckte (tycker) vi dock mycket om, trots vår skeptiska inställning till de höga avgifterna och mängden plugg. Vi bekantade oss mer och mer med dess område - alla fina terrasser, små parker, matställen och inte minst sköldpaddorna i dammen.
För min del inleddes också månaden med en campingutflykt tillsammans med mina klasskamrater från kursen Adventure Leadership. Vi var bara ett par timmar bort från San Diego på en anläggning med en höghöjdsbana. Där balanserade vi högt uppe i luften på stockar och annat ostabilt och däremellan åt vi god mat och sysslade med samarbetsövningar. En kul helg men det blev till slut lite för mycket "Oh My God, I love you guys so much!" för min del och det var skönt att komma hem till lägenhetens svenska sarkasm.
Till viss del på grund av denna campinghelg där vi sov under stjärnorna med vinden vinande om öronen och snö i bergsdikena ett par meter bort så drog jag på mig en helvetesfeber och var utslagen i drygt en vecka. Under den här tiden så försökte jag få bukt med min hårfärg (något som jag mer eller mindre har gett upp nu) och passade på att rita en del.
Februari fortlöpte och vi gjorde vad folk gör mest när de pluggar utomlands. Pluggade, strosade, upptäckte utelivet och försökte oss på att få lite nya vänner. En kväll tog vi oss till stranden (som vi ju bor jättenära, men en annan del av den som ligger lite längre bort) och hängde vid en bonfire, något som de är rätt förtjusta i att hålla i här borta kan jag tala om.
Höjdpunkten för hela flocken var helt klart när vi var på valsafari. Våra hjärtan skuttade och glädjetårarna brände i ögonvrån (alltså på riktigt, kan inte förklara varför) vid den mäktiga åsynen av den gigantiska själen som kastade sig upp ovanför vattenytan nära båten som vi var ute med.
Min egna höjdpunkt var ganska bokstavlig när jag var i Joshua Tree (igen) med klättergruppen och befann mig 20 meter upp på en klippvägg efter att ha klättrat dit. Det var en sjukt rolig helg och jag bevisade för mig själv att jag är bra mycket starkare än vad jag trodde (ljug, jag vet att jag är starkast i världen).
Allt som sätts på mitt huvud hamnar snett. Alltid.


Tidigare inlägg