Öknen och Solnedgången

2016

Klipska som vi är så har hela flocken valt kurser som är schemalagda andra dagar än fredagar vilket innebär att det är fritt fram för oss att ta oss för vad helst vi behagar vid veckoslutet. Vårt senaste påhitt var att hyra en bil och dra iväg en liten bit norrut till Joshua Tree National Park. Lustiga träd i öknen låter ju urkul.
På förmiddagen var bilen lastad med tjejer, extrakläder och snacks och vi dundrade iväg på motorvägen. Vyerna dominerades av höga berg, klädda med småbuskar och palmer. Här och var skymtade ett med snöklädd topp och jag drömde mig bort till härlig iskall kyla. Efter ett tag blev bergstopparna högre och tätare, samt betydligt gråare. Hela världen var liksom beige-grå och inte särskilt fin om jag ska vara helt ärlig och det bör en ju vara.
Vår plan var att ta oss via San Bernadino och då hinna med ett stopp för att uppleva naturen där också. Min föreställning var granskog och de där snöklädda bergen. Antingen kom vi helt fel eller så var mina förväntningar helt snedvridna, för allt vi såg var fler gråa berg. Vi körde vidare och insåg att vi började närma oss målet när de omtalade Joshuaträden började dyka upp mellan husvagnskolonierna i de mindre samhällena. Märkligt ställe att bo på, konstaterade vi när vi körde på breda vägar mellan låga utspridda hus som alla hade samma beige färg som landskapet. Försökte de kamouflera sig? Lurigt, tänkte vi.
Himlen var täckt av moln när vi slutligen kom fram till parkens entré där det var dags att betala. Något sorgsna över tanken på att kanske missa den enligt sägnen spektakulära stjärnhimlen på grund av rådande väderförhållanden rullade vi vidare på den krokiga vägen. Då och då stannade vi på platser som vi ansåg fina och skuttade ut ur bilen för att ta bilder och hoppa omkring på stenar. När solen började sjunka bakom bergstopparna badade världen i ett rosa ljus och förundrade gick vi omkring mellan stenar, träd och små fina kaktusar. Vi han precis se himlen brinna i någon minut för att sedan slockna helt vid Coachella Valley innan vi började röra oss ut från parken.
Lagom till att stjärnorna tändes ovanför oss skingrades molnen och vi fick uppleva den där gnistrande stjärnhimlen som vi trånat efter. Dock inte helt smärtfritt..
I nattsvart mörker ute i öknen helt utan mobiltäckning smyger sig gärna en nervös oro på som ett lurande rovdjur i gräset. Vår bil var helt nedsläckt men i skenet av en förbipasserandes strålkastare syntes hur några figurer längre fram på vägen närmade sig. Egentligen hann merparten av flocken uppfatta att detta bara var några fellow parkbesökare som kom gående men för stackars Julia d.m kastade sig det där lurande rovdjuret över henne när J-Town ropade att det var varulvar och grep tag i den mindres arm. Ett gällt skrik skar genom öknen och hon kastade sig ned i bilen som för att gömma sig. Samtidigt försökte Nathali desperat låsa, den redan låsta, bilen för att skydda oss. Det måste ha varit underhållande för de förbipasserande. På grund av denna skräckens upplevelse var vi alla på helspänn och varje gång någon vågade sig ut ur bilen för att beskåda den där stjärnhimlen så kändes det som ett väldigt kritiskt läge. Efter ytterligare ett horribelt ögonblick (återigen orsakat av J-Town) och några minuters stjärnskådande begav vi oss hemåt igen.
Nöjda och trötta efter den fina och spännande dagen somnade vi gott i våra halvbekväma sängar.
 


Pelikanerna och Det Goda Livet

2016

En dag bestämde sig flocken för att vi skulle bege oss iväg på en mindre utflykt. Julia d.m (den mindre) hade varit på ett trevligt ställe med sin pappa när de var här påstod hon. Vi andra litade blint på denna information och tillsammans traskade vi ner mot busshållplatsen. Väl där upptäckte vi att bussen inte gick på söndagar (vilket var lurt för sen såg vi vår buss åka förbi) och vi tog ett gemensamt beslut om att använda oss av Über, som är spännande nytt tycker vi.
  Vi anlände till destinationen, Shelter Island, och började planlöst promenera längs vattnet. Efter några hundra meter stötte vi på en liten pir med en restaurang som var stängd. Där kan man va, tänkte vi alla och satte våra fötter på trägolvet. Plötsligt började vinden vina och det dånande ljudet av enorma flaxande vingar kom emot oss. Stora skuggor täckte solen och med en duns slog de väldiga flygfäna ner på restaurangtaket. Pelikanerna var säkert tio stycken och överallt. Med isblå ögon stirrade de skräckinjagande på oss och stötte med sina vassa näbbar mot taket. Chockade och fascinerade stirrade vi tillbaka. Ett och annat WOW, SHIT eller OMG! kan ha uttalats.
Lite för länge för vissas smak skulle jag tro, stod vi och beundrade djuren och tog lite löjligt många bilder. Jag tyckte att jag bondade lite med en av dem och såg mig sorgset över axeln efter hans gula hjässa när vi gick tillbaka mot fastlandet och vidare på vår tur.
 
Snabbt glömdes pelikanerna bort och tankarna uppfylldes av mat istället. Något desperata efter föda började vår jakt efter köttfri och inte allt för dyr mat. Något som inte var helt lätt att hitta mellan fiskeredskapsaffärer och yachtklubbar. Tillslut blev det thailändskt och inte billigt alls. Men fy satan vad gott det var.
Det är allt ett dilemma det där. Hittills har vi nästan varje gång vi ätit ute fått tag på förbluffande god mat och nyss hittade vi ett sushiställe där jag vill tillbringa en livstid. Värt att tillägga är att jag inte ens är en sushi-person. Men ack och ve, slantarna är få och reserverade till annat. Det är inte lätt inte att bo några kvarter från en bar, restaurang och affärsgata när det är på detta vis. Men, vänner, det goda livet måste inte alltid kosta. Igår köpte jag fina färgglada grönsaker för två veckor framöver för bara 4 dollar och på denna frestelsens gata finns det även secondhandbutiker, så jag ska nog överleva trots allt. Så nu kan ni sova lugnt.
 
 


Datorsaknad och Instagrambilder

2016

Ännu har jag inte en bärbar dator i min ägo och funderade ett tag på om det verkligen var nödvändigt eller om jag kunde låna av mina rumskamrater samt skolan de gånger denna teknik verkligen blir ett måste. Men idag när när någon kursansvarig eller dylikt anväde frasen "you can use our computer room if you've forgot your laptop" så kändes det mer som ett måste att lägga slantar på detta föremål. Dessvärre, för slantar har jag inget överflöd av.
 
Anyhow, eftersom jag inte har en dator än så kan jag för tillfället inte visa annat än instagrambilder för er. De ser helt prima ut på mobilen men ser ni detta på en dator så förmodar jag att bruset är beyond okej. 
Men det tänker jag inte riktigt bry mig om, såhär har vi det: