God mat och guldmyntslöv

2015

När jag och grabbarna var i Skåne förra veckan så levde vi livet som det bör levas. Skitlång promenad i skogen med sällskap av hjortar, utflykt till fina placez och däremellan heavenly god mat. Sån mat som en aldrig vill sluta äta. Sån mat som består av soppa, rödbetsbiffar, kronärtskocka och potatisräfflor. Ni fattar inte alltså.
Annat som var trevligt (som jag redan har nämnt men jag är en sån där som gärna upprepar mig) var synen av kronhjorten men majestätisk krona och den magiska känslan som uppstod när vi körde genom skogen på kvällen och bilens strålkastarljus förvandlade löven på grusvägen till blänkande guldmynt. Fint vare ska ni veta.
 


Ting och planer

2015

Snart tar jag med mig mina favoritkillar ner till södern där höstskogen, slott och middagar vid braskaminen väntar. Särskilt dessa middagar längtar jag efter. Äta bör en annars dör en och jag föredrar att leva. Ska jag då ändå leva med hjälp av föda så är det ju synnerligen trevligt om den är välsmakande. Hur jävla bra är inte hösten då som helt hjärtligt bjuder på diverse läckerheter som kål av olika slag, rödbetor, andra betor, pumpor, lök, majs och annat smarrigt.
Som ju är välkänt nuförtiden så är jag en sjuhelvetes skicklig kock och kan skapa det mesta av det minsta, men för att försäkra mig om en smakfylld upplevelse så tar jag tag i saker och ting, som till exempel kokböcker, och försöker planera en aning. Kronärtskocka med rödbetssmör, pumpasoppa och kryddig rotfruktsgryta är några alternativ men det behövs fler.


Hemfärd och Vänner

2015

Min sommar i södern blev kort det här året. Av ekonomiska skäl som grundas i planer på att fara utomlands till våren tvingas jag erkänna mig besegrad och vända hem. Jag skulle kunna säga att jag kan trösta mig med att den ljuvliga hösten är annalkande. Men ack och ve ty här i mitt rike mellan bokskog och stengärden ter sig hösten som allra fagrast i sin uppenbarelse. I morgondimman och under trädens eldröda skrud är det med lätthet jag finner lyckan. Men livet kan inte alltid vara lätt. Några veckor har jag trots allt kvar men liksom i november i fjol har jag svårt att njuta av den sista tiden när jag vet vad som komma skall.
Något som dock värmer mitt bistra hjärta i dessa tider är tanken på sällskap av de som betyder mest hemma i Göteborg. Några tvåbenta och en liten fyrbent, mjuk och gul herre. Tack vare dessa vänner bör jag överleva även denna höst trots att det ska sparas slantar utav helvete och begäret efter fler fladdrande kappor och uteliv får skjutas åt sidan. Ni är rätt bra att ha när det krisar.
Vad var ens det här?


Tidigare inlägg