Las Vegas och Helvetesnatten

2016

I dagarna tre har flocken befunnit sig ute på vägarna i en hyrbil. Vi har korsat delstatsgränser och fått våra förhoppningar krossade och återupplivade flera gånger om. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss, men med viljestyrka och regnponchos klarade vi oss igenom det hela.
 
På förmiddagen i måndags begav vi oss norrut efter att ha hämtat upp bil och campingutrustning. Efter lite trixande med en bråkig GPS kom vi till slut ut på rätt väg och rullade snabbt fram, glada i hågen med en campingplats utanför Zion National Park i Utah i sikte.
Första motgången stötte vi på strax innan vår lunchpaus, tidig eftermiddag. Vår ursprungliga plan var att möta upp en vän från skolan som dessutom skulle hjälpa oss med att fixa tältplats innan dessa tog slut. Oturligt nog hade det blivit ett missförstånd och det fanns nu inga tältplatser kvar. Fast beslutna om att lösa problemet började vi söka runt och ringa till andra ställen som anordnade campingar. När lunchrasten var slut var saken åtgärdad och vi körde vidare, återigen på gott humör.
Efter timmar av bergigt ökenlandskap tornade plötsligt skyskrapor och sagoslott upp sig intill vägen. Enorma reklampelare med lättklätt folk och blinkande bokstäver stod tätt som träden i en skog. Vi hade nått Las Vegas.
Det bestämdes att vi skulle köra inom denna neonlysande spelstad bara för att få förundras. Och sannerligen, vi förundrades! Hela staden såg ut som ett nöjesfält där stora designmärken hade valt att slå upp portarna i lyxiga glashus mellan Eiffeltorn och Frihetsgudinnor. Helt sjukt.
 
När vi hade tagit oss ut igen började mörkret falla över slätten och vi for in i natten. Med skymningen kom även regnet och detta bara ökade i styrka allt eftersom vi närmade oss vårt mål. Det började diskuteras om huruvida snabbt en kan sätta upp ett tält. Som expert på detta område tog jag kommandot när vi väl stod där ute i blåsten och ösregnet på den sovande campingen.
Ingen kan påstå att vi inte kämpade tappert till sista torra yta på våra kroppar; men tillslut fick vi erkänna oss besegrade av vädrets makter och flydde in i ett litet hus med tvättstuga och toaletter. Där tillbringade vi en tid under torkmaskinerna vid handfaten och såg även till att få i oss lite av vår medhavda mat. Iskalla och fortfarande ganska fuktiga spenderade vi natten i bilen, jag och Julle låg på varandra i baksätet och de längre flockmedlemmarna i varsitt framsäte. Vid ett tillfälle konstaterades det att vi höll på att kvävas av luftbrist.
Det var en natt utan någon direkt sömn och med många kramper i diverse delar av benen samt ryggont. Vi levde på hoppet om att morgondagen skulle erbjuda en bättre upplevelse och intet ont anande kände vi oss ganska trygga med det.


Nytt yrke och Roadtripplaner.

2016

Kan nu lägga  till "tattoo artist" på mitt CV efter aktiviteter vid en slags efterfest (mer efterhäng) i lördagsmorse efter våffeldagsfirande, ölspelande och utgång på fredagen. Det var så vi inledde vårt springbreak här borta. Trevligt minst sagt. Jag blev inte tatuerad, oroa dig inte mamma. 
 
Med ny telefon och förberedd mat är jag och resten av flocken nu redo att ta oss an resten av lovet med en roadtrip. Imorgon styr vi mot Zion National Park där vi ska möta upp en vän härifrån och hennes följe av 13 andra. Natten kommer att spenderas i tält. En annan är ju på en högre level och är mer van vid att ha natthimlen som tak. Men jag får ju tänka på mina något vekare kamrater och vi har därför hyrt tält. Efter en dag av hikande i Zion kommer vi ta oss vidare mot Grand Canyon och därefter hemåt på något vis. Mer detaljer inklusive bilder kommer efter resan. 
 
(Senaste nytt: det kommer eventuellt att snöa i Zion på tisdag. Endast jag är exalterad.)


Bergen och Vattenfallet

2016

En helg hyrde flocken en van med plats för dubbelt så många som vi egentligen är och begav oss ut på små ringlande vägar i bergen strax norr om San Diego. Vårt mål var en hiketur kallad Three Sisters där slutdestinationen var ett omtalat vattenfall.
Efter snacksätande, musiklyssnande och nervöst fnittrande vid snäva kurvor på grusväg precis vid kanten av bergen kom vi fram och påbörjade vår vandring - lyckligt ovetande om dess svårighetsgrad. Det började relativt stillsamt och vi njöt av den vackra utsikten. Vattenfallet kunde skymtas nere i dalen och vi kände oss hoppfulla om att ta oss dit ganska snabbt. Visst var det ganska brant men vi kände oss duktiga och blev nästan lite saliga när vi nådde en lägre nivå av bergen där det växte vackra blommor i höga buskar som formade tunnlar runt spåret.
När berget började stupa mer och mer och den fasta stigen övergick i lös sand och småsten insåg vi dock att detta skulle bli något av en utmaning. Tillslut var stigen helt borta och ersattes med branta backar (stup) av sand. Modiga som vi är funderade vi inte en sekund på att vända utan begav oss nedåt, hasande, snubblande och hoppande för bergssluttningen. Dammiga och aningen skärrade kom vi ner en bit och det visade sig där bli betydligt värre. Vi konstaterade att om en skulle ramla framåt där så skulle en falla mot sin död. Så skräckinjagande tedde sig de skarpa stenarna som dominerade vår väg i nedförsbacke. Vid ett tillfälle behövde vi använda oss av rep för att komma ner i en grop. Då kände vi oss ganska häftiga.
Till slut nådde vi vattenfallet som väl var ganska fint men inte så väldigt spektakulärt. Efter lite återhämtning begav vi oss tillbaka. Uppför. Det var ett helvete ovärdigt att nämnas.
(Bilderna på mig har Nathali tagit)