Saknaden och bilder

2016

Desto längre tid jag spenderar här desto mer inser jag hur förälskad jag är i den geografiska plats som vi kallar Sverige. Missförstå mig rätt, jag har det riktigt jävla bra här; fina platser, spännande upplevelser och ah, det var nog det - skittrevligt! Men mitt sinne skriker efter årstider. Fattar ni hur personlighetsklyvande det är att längta efter krispig sval och solig vår med knoppar i vackra färger när ens omvärld badar i solsken och varma grader och blommorna håller på att dö i torkan? Det är riktigt knepigt ska jag säga er.
För ungefär ett år sedan tog jag den här bilden. Det nybakat bröd direkt från ugnen och en kopp Himlagott te från Kobbs. Just idag när palmerna vid poolen bara rör sig någon centimeter i den svaga vinden så saknar jag den där söndagen i början av februari. När det var kallt och grått ute men varmt och mysigt inne vid köksbordet.
Den här på Kringlan togs någon gång i mars 2014. Efter mörk grå sen-vinter vill jag ha den där krispiga våren. Med fina färger mot brun lera. Jag är inte den som brukar tala väl om våren. Faktum är att jag till och med har påstått att mars är den enda månaden jag kan säga att jag ogillar. Men nu såhär på andra sidan Atlanten så måste jag erkänna att Sverige-mars fattas mig. När leran ersatts med gräs så är världen fin och klar för mig. De här bilderna är också från 2014 när jag, Kringlan och Pippi hade påsklov i Skåne. Fina tider.
Summa summarum är väl helt enkelt att jag har en hel del hemlängtan, även om jag har det bra här. Alltså riktigt bra. Det finns (nästan) inte ett uns av ånger i mig över att jag har åkt hela vägen till löftenas land och lämnat en hel del bra kvar där hemma, men det ska bli skönt att komma hem i maj.


Valen och Vinden

2016

För 40$ utlovades det att vi skulle få beskåda valar. Så vi valde att spendera våra slantar i hopp om att faktiskt få se dessa väldiga djur. Solen sken och vinden ven när vi exalterade traskade ombord på båten i San Diegos hamn.
Efter mycket snack om hamnen och alla dess krigsfartyg kom vi äntligen ut på öppet hav och båten kastades helt underbart fram och tillbaka i vinden och mellan vågorna. Om en inte passade sig kunde en bli helt nedskvätt, jag passade mig inte. Alla njöt inte av denna turbulens. Hela flocken höll maginehållet på plats trots viss oro, men andra passagerare kastade upp åt höger och vänster. Själv stod jag långt fram i båten och skrattde med saltvatten i ansiktet och solen i ögonen, för jag är modig och märkvärdig. Ett tag var jag förvisso rädd att min mössa skulle slitas av i den starka vinden.
Ryggen av en liten gråval skymtades ganska tidigt men efter det var det inget annat än vågor och några båtar som syntes vid horisonten på ett bra tag. Men så plötsligt bröts vattenytan av en kraftig luftstråle som fick vatten att kastas högt upp i luften. Det dröjde några sekunder men så syntes det igen. En knölval på 15 meter simmade nära vår båt och valde att visa upp diverse konster. Hon hoppade upp och försvann ner igen med ett brak och skummande vatten och ibland vinkade hon till oss. Synen av denna enorma varelser fyllde oss med vördnad och försatte oss i extas.
Besvikelsen kändes tung när båten vände tillbaka mot hamnen. Lite bättre blev det när vi såg några sjölejon som låg och njöt i solen.


Omöjligheter och Förkylningens hårda grepp

2016

Genom mitt inte så väldigt men ändå tillfredsställande långa liv har jag provat på diverse frisyrer och hårfärger. Allt från blyga små slingor i någon "fräck färg" till svart i lång och kort modell, knallrött, dreadlocks i naturliga och onaturliga färger för att till slut vara tillbaka på det mörka och välbekanta spåret.
Men helsvart kändes inte tillräckligt spännande så efter att ha misslyckats med planen om att fixa en pastell-lila ombre där plan B var att helt enkelt dränka mitt svall i kolsvart så kom jag på att en nyans mörkare av den där ombren kanske var en idé. Sagt och gjort, svart färg införskaffades och applicerades i hårbotten för att sedan kammas ut till ungefär hälften av mitt då gröna hår (som sagt så misslyckades ju det där pastell-lila). Med lite hjälp av lila färgbomb med jämna mellanrum har min kalufs nu fått en för mig angenäm färg som har liknats vid bensin i vatten, en deprimerad regnbåge eller en smutsig sjöjungfru.
Najs - tycker jag och tänker att ni alla säkert vill se resultatet. Men det är ta mig fan helt omöjligt att få en bild på hur det ser ut. OMÖJLIGT! Ena dagen är det neongrönt, andra dagen mer som träskmark, ibland ljusblått och ganska ofta helt svart eller möjligen grått. Men så idag har jag eventuellt lyckats att fånga detta fenomen på fotografi, om än med lite redigering men jag kan lova att det ser mer ut såhär än vad det gjorde på originalbilden.
SKÅDA:
Okej nej det ser inte alls ut såhär.. Det är avsevärt mörkare. Fan.
Vad pigg och fräsch Ellen ser ut från munnen och nedåt! - kanske ni tänker nu men ack så är inte fallet. Ty en helvetesförkylning/-influensa har slagit sina klor om mig och vägrar släppa trots min befallning. Tur är väl då att jag kan kika i framtiden och anar en bättre dag imorgon. Det kan dels bero på mina synska skills och dels på att J-Town har exakt samma eländiga sjukdom men ligger en dag före mig med allt. Vi har gått från huvudvärk och trötthet till feber i dess vidrigaste form och tillbaka till den allmänna tröttheten fast plus cirka tio liter snor. Det är något jag inte ens önskar min värsta fiende. Haha nej jo, klart att att jag önskar att min värsta fiende hade feber. Vem det nu är.