Efter snacksätande, musiklyssnande och nervöst fnittrande vid snäva kurvor på grusväg precis vid kanten av bergen kom vi fram och påbörjade vår vandring - lyckligt ovetande om dess svårighetsgrad. Det började relativt stillsamt och vi njöt av den vackra utsikten. Vattenfallet kunde skymtas nere i dalen och vi kände oss hoppfulla om att ta oss dit ganska snabbt. Visst var det ganska brant men vi kände oss duktiga och blev nästan lite saliga när vi nådde en lägre nivå av bergen där det växte vackra blommor i höga buskar som formade tunnlar runt spåret.

När berget började stupa mer och mer och den fasta stigen övergick i lös sand och småsten insåg vi dock att detta skulle bli något av en utmaning. Tillslut var stigen helt borta och ersattes med branta backar (stup) av sand. Modiga som vi är funderade vi inte en sekund på att vända utan begav oss nedåt, hasande, snubblande och hoppande för bergssluttningen. Dammiga och aningen skärrade kom vi ner en bit och det visade sig där bli betydligt värre. Vi konstaterade att om en skulle ramla framåt där så skulle en falla mot sin död. Så skräckinjagande tedde sig de skarpa stenarna som dominerade vår väg i nedförsbacke. Vid ett tillfälle behövde vi använda oss av rep för att komma ner i en grop. Då kände vi oss ganska häftiga.

Till slut nådde vi vattenfallet som väl var ganska fint men inte så väldigt spektakulärt. Efter lite återhämtning begav vi oss tillbaka. Uppför. Det var ett helvete ovärdigt att nämnas.

(Bilderna på mig har Nathali tagit)