På kvällen vid dag två av vår roadtrip under föregående vecka anlände vi till Flagstaff, en inte så väldigt stor stad (enligt amerikanska mått) ungefär en timme från södra entrén till Grand Canyon National Park. Där tillbringade vi natten i sovsäckar i hotellsängar. Bara för att vi kunde.

Nästa morgon avnjöt vi en riktigt bra hotellfrulle i en väldigt trång matsal innan vi rullade vidare mot den stora kanjonen. Här täckte förvisso inte snö mark och växtlighet som i Zion, men kallt vare ändå. Julle, som var en erfaren besökare av detta naturens underverk, ledde vägen från bilen och ut mot utsikten. Där stod vi, tillsammans med 100 andra turister och kände oss väldigt små i denna stora värld.

På en klippa satt det en korp och spanade malligt ut över det hela, som om det var denne som ägde det. Vem vet, måhända var det också så. En korp är ju ett djur så det blev ca 3000 bilder på den. Men ni får bara se två (egentligen tre) totalt. Jag tog även ca 7000 på två ekorrar i grusslänt. De får ni inte se alls, för de är fula. Bilderna alltså, inte djuren.

Efter ett par timmar på denna undrens plats sa vi adjöss till kylan och tryckte in oss i bilen igen och for hela vägen hem mot soliga San Diego.

Vår lilla resa blev väl inte precis vad vi hoppats på. Temperaturen var inget större problem men vi får väl ändå erkänna att shorts och tunn kimono var nerpackat i stället för värmande hoodie (trodde förvisso att jag hade tagit med mig varm tröja men inte då).

Vi väntade oss trevligt häng vid lägerelden med vänner, mysig natt i tältet vid Zion och eventuellt en liten hike ner i Grand Canyons rike. Men det blir tyvärr inte alltid som en tänker, men det kan bli bra ändå.

Zion är en av de vackraste platserna jag har upplevt och då har jag ändå Fyledalen. Grand Canyon kändes som ett måste och det var himla fint trots den turistiga känslan över det hela. Det var kul att korsa delstatsgränser med vänner och se en glimt av Las Vegas. Vi hade det bra ändå.