Eller rättare sagt; saker tar alltid slut. Men det gör det inte så jävla mycket roligare för det. Tur är väl att jag är snygg som få och sjuhelvetes trevlig, annars hade det ju funnits en risk att en hade deppat ihop.

Bortsett från ånger varvat med "single and ready to mingle"- (vilket är en fullkomlig lögn, jag ska aldrig mer bli kär.) humör går jag i tankar på att filma mitt ansikte när det kommer ord ur min mun som handlar om mitt hår. För vem vill inte se när en random, eller någon man känner för den delen, pratar om sitt hår? Inte jag i alla fall.
Tajmat nog har jag precis skaffat ett tjusigt stativ för min kamera så att jag kan filma tidigare nämnda fejs så stabilt som möjligt och eventuellt slår jag på den där kameran för första tagningen inom kort.
Det enda som behövs är ett dugligt youtubekonto vilket är typ lika svårt att få till som att vika tungan om man inte är genetiskt lagd för det (det är omöjligt). Hatar verkligen Youtube just nu. Alltså verkligen. Ni vet sådär så man önskar någon all olycka i världen och hyser enorm avsky för alla i dennes närhet tillika. Så känner jag för Youtube atm.

Så är det med det.