Min sommar i södern blev kort det här året. Av ekonomiska skäl som grundas i planer på att fara utomlands till våren tvingas jag erkänna mig besegrad och vända hem. Jag skulle kunna säga att jag kan trösta mig med att den ljuvliga hösten är annalkande. Men ack och ve ty här i mitt rike mellan bokskog och stengärden ter sig hösten som allra fagrast i sin uppenbarelse. I morgondimman och under trädens eldröda skrud är det med lätthet jag finner lyckan. Men livet kan inte alltid vara lätt. Några veckor har jag trots allt kvar men liksom i november i fjol har jag svårt att njuta av den sista tiden när jag vet vad som komma skall.

Något som dock värmer mitt bistra hjärta i dessa tider är tanken på sällskap av de som betyder mest hemma i Göteborg. Några tvåbenta och en liten fyrbent, mjuk och gul herre. Tack vare dessa vänner bör jag överleva även denna höst trots att det ska sparas slantar utav helvete och begäret efter fler fladdrande kappor och uteliv får skjutas åt sidan. Ni är rätt bra att ha när det krisar.

Vad var ens det här?