I natt (kväll men det var helt mörkt) utförde jag stordåd när jag cyklade fram i månljuset (okej så det var inte helt mörkt) på min nollväxlade bruna cykel längs grusvägen för att hinna skriva klart (skriva över huvud taget) ett skolarbete som skulle lämnas in samma kväll.
Det blev en kamp mot klockan men inte desto mindre mot mina inre instinkter då jag mötte min största skräck i oktoberkvällen; Mörkret. Mörkret fick även sällskap av Vinden och dessa två bovar i kompanjonskap är något så fasansfullt att jag får kalla kårar av att tänka på det mitt på dagen i solljuset. Det blåste och ven i buskar och träd och oformliga skepnader kastade sig mot mig. Svetten rann och hjärtat bultade men trots detta tillstånd kämpade jag vidare. Månen lyste olycksbådande och kallt mellan träden och fick träden att ge skräckinjagande skuggor likt armar som slickande sträckte sig efter mina ben och cykelns hjul.
Man kan se det här på två sätt; det första att jag var fruktansvärt ynklig inför något så alldagligt som att solen går ner, det andra att jag var så in i helvete modig som inte helt enkelt stannade hemma och sket i den där skoluppgiften utan mötte fasans fula tryne där ute i mörkret. Man bör bara se det på det andra sättet, naturligtvis. 

Det är precis på pricken som att personen med spindelfobi (vilket ju är sjukt löjligt) skulle stoppa ner handen i burken med tarantellor för att nå nyckeln till en dörr som denne egentligen inte tvunget måste öppna. Sådant kräver stort, om inte till och med enormt mod.

Sådant som kan gömma sig i mörkret:

Herrejävlar vad jag ångrar att jag googlade fram den här bilden nu.