Hej Bloggen. Idag har jag lite ont i magen. Lite sådär oro-ont. Anledningen till denna vånda är vad som ska komma att ske om precis två veckor. Då lyfter jag och tre vänner från marken upp i skyn för att korsa Atlanten och pröva lyckan i det Nya Landet. Dock ska vi inte gräva efter guld, vad jag vet.

I fem månader ska vi befinna oss i och runt San Diego på USA's västkust och lära oss sånt som vi egentligen inte tar så seriöst på. Vi ska alltså plugga, men det är egentligen inte därför vi vill åka dit. Vi vill åka dit för att det är något vi bör göra, något som förväntas av oss. Vi förväntas också ha väldigt väldigt roligt. Dessa förväntningar har vi också själva och hoppas på det bästa.

Jag ser verkligen fram emot att se andra delar av världen ett tag, även om det kanske inte lät så i inledningen av denna text. Det blir säkert hur fett som helst. Men faktumet att det är oerhört dålig tajmat med ett förhållande gnager utav helvete. Men vi ska klara det för vi är bättre än alla andra, said every couple ever. Saken är den att jag faktiskt tror på det där också, att vi kommer att klara det. Detta gör dock inte situationen lättare, nästan tvärt om för jag skulle bli så jävla ledsen om det här förstörde allt. Men nu är det som det är och vi har kirrat bra kommunikations-appar och lovat varandra allt möjligt samt planerat vad vi ska hitta på när jag kommer hem igen. Det får gå det här.