Om en bara kunde vandra, traska, spatsera eller strutta tillbaka i tid och rum; då skulle jag i vanliga fall låta bli. Men mellan bokars släta stammar och under granars tunga grenar, dit dimman tränger sig in och marken är mjukt smaragdgrön, där harar skuttar och hjortar betar, där vill jag slå mig ner och bara vara. Där världen ter sig perfekt i sin uppenbarelse.

När tankar och humör känns som vapen och grus och allt bara är stort, ofattbart och ihåligt så börjar plötsligt hjärnan räkna upp saker som skulle kunna offras för att få återuppleva hösten i skogen. Ett psycho är vad den där hjärnan är, somliga saker är rent av illegala. Ingen gillar ett offer.
Genast känns den här lilla sammanfattningen av impulsiva, dumma känslor helt fel och onödig. Jag är inte så att säga bitter. Jag är bara fel och det kan vara nog så besvärligt ibland.

Man kan istället ta det såhär: Just nu är världen kall och blöt och grå och jag känner mig ganska så halv. I höstas var världen sval och lite fuktig och eldröd och grön och jag var fullkomligt fullständig. Jag skulle vilja, om jag fick bestämma, att den kunde förbli så.