Jag har många fantastiska egenskaper men självdisciplin är tyvärr inte en av dem. "Tyvärr" då det är en egenskap som är praktisk, näst intill nödvändig, att besitta när man pluggar på distans.

All studietid spenderas framför datorn där tusentals andra frestelser lockar och det är fruktansvärt svårt att koncentrera sig. Att jag dessutom inte har datorn hos mig utan hemma hos mormor och morfar (300 meter bort) vilket gör att pauser för förtäring och aktivitet med mina ädla springare blir längre än de hade blivit om jag bara hade kunnat tassa ut i köket och bre mig en smörgås för att sedan trycka i mig den framför skärmen.

Det är sannerligen inte lätt när det är svårt, tur då att jag är en stolt kämpe och mer eller mindre bäst i världen och kommer att ta mig igenom det här.

 

Om två veckor lämnar jag mitt paradis på jorden med ett tungt hjärta för att ödmjukt sätta andras känslor framför mina egna. En annan vars känslor jag lyckats ignorera sedan slutet av juni men som nu får ta större plats i mina livsbeslut vilket innebär att jag kommer att övervintra i civilisationen.

Bakom mig lämnar jag min skog, mina hjortar, mitt drömhus, min stjärnhimmel och framför allt; den snällaste häst vars blanka hårrem jag någonsin strukit.

Men där jag en gång brukade kalla "hemma" väntar frukostar med müsli istället för gröt, möjligheten att få uppskattning för mitt enastående utseende annat än från katten som dreglar och en mer lätthanterlig vardag med datorn på mitt rum och ett välfyllt kylskåp.

Blandade känslor, helt klart.